Mina tankar om NPF

Både jag och Walther har diagnoser inom NPF (Neuropsykiatriska Funktionshinder).

I mitt fall är det ADHD och atypisk autism. Jag hade en tuff barndom. Man trodde att mitt dåliga humör, koncentrationssvårigheter, mitt beteende mest berodde på min röriga barndom. Fick diagnos Damp vid 15års ålder! Det var som en stämpel i pannan då. Ja så kändes det DÅ!

Efter detta hade det tufft med jobb och utbildning efter gymnasiet. Speciellt jobb. Klarade inte av press och oregelbundna tider. Jag kände hela tiden att något var fel. Men vad?

3 december 2005 kom Walther till världen. Total lycka! Men kände mig misslyckad. Kunde inte amma =dålig mamma (tyckte jag), fick en mindre förlossningsdepression och fick hjälp av psykolog. Försökte jobba när Walther var ca 7 månader. Tufft! Men försökte verkligen. Tiden gick, jag fick sparken… började på annat jobb. Walther utvecklades långsammare än jämnåriga och bvc-personalen sa att det var för att han var född så sent på året. Men när han tom låg efter barnen som var 6 mån yngre vägrade jag lyssna på BVC. Talet kom inte, han lekte ”brevidlekar”, var bunden vid vissa rutiner, på dagis var det en viss ordning på hans dag, ändrade fröknarna på något blev han ledsen. Han mådde dåligt i stora grupper och ville helst vara för sig själv. Till slut kopplades en specialpedagog in och jag sa att jag misstänkte något med autism. Specialpedagogen sa att hon egentligen inte fick säga va hon misstänkte (ifall ev. utredning visade annat) men eftersom JAG lyfte frågan så visade det sig att vi hade samma tankar. Walther bytte dagis och blev till slut utredd. I februari 2010 fick han diagnos Autistiskt syndrom. Massa tester på sjukhus gjordes och träning av hans tal på habiliteringen blev en vardag.

Jag kände mig otillräcklig, mådde dåligt. Inte förrän 2011 tog det totalstopp för mig. Jag gick i väggen! Blev inlagd på Psykiatrisk klinik. Där tog jag upp mina tankar om Damp och bad om hjälp. Läkaren satte upp mig på väntelista för ny utredning. Jag kämpade med arbetsträning, träning av Walther och försökte fixa hemma. 2012 small det igen och jag vart återigen inlagd.

På nåt vis hade jag kommit ut från väntelistan. Så blev uppsatt igen. Försökte arbetsträning, gick sådär. Våren 2014 utreddes jag äntligen efter att min psykolog på hälsocentralen i Hjo mer eller mindre akutremitterade mig. Augusti 2014 fick jag diagnoserna ADHD och atypisk autism. Fick medicinering för min adhd och svarade bra! Skulle inte fixa min vardag utan den.

För Walthers del blev det våren 2013 aktuellt med grundsärskola efter ytterligare en utredning som förutom autism visade på lindrig utvecklingsstörning. Att gå i vanlig klass funkar inte, då han behöver extra tid att lära sig och lite extra stöttning och instruktioner av lärare. Men han är min pojke! Och oavsett diagnos eller inte så är han Walther. Ibland får jag höra ”Äh det är inget fel på honom” Nä det är inget fel! Han är som vilken unge som helst, men han har svårigheter. Och han är inte sjuk, han har en funktionsnedsättning.

Förra sommaren när han hade sin Mastiodoit då var han sjuk. Hans kompisar på korttidshemmet och i skolan är inte sjuka heller (inte de flesta) de har större eller mindre funktionshinder, sen har en del funktionshinder som orsakar viss sjukdom t.ex. Men det är inget fel, de är alla människor men med olika förutsättningar i livet. Att vara annorlunda är inte en skam! Det gäller att se de bra sidorna och arbeta med dom!

Comments are closed.